Håkan Juholt – Statsministern vi förtjänar, men aldrig fick

[bitter]

Minns ni när politiker faktiskt fanns till för folket, inte för EU, PR-byråer eller amerikanska opinionsinstitut? Nej, de flesta gör väl inte det längre. Men vi som har lite grått i skägget minns – och vi minns Håkan Juholt.

Han var inte snygg, inte slipad, och definitivt inte medietränad. Han pratade som folk gör i Oskarshamn: med känsla, med värme och ibland med för mycket metaforer. Men hellre det än dessa plastmänniskor vi kallar ledare i dag, som skulle kunna bytas ut mot PowerPoint-presentationer utan att någon märker skillnaden.

Juholt ville något. Han vågade prata om kultur, om solidaritet, om barnfattigdom – medan andra såg till att inte säga något alls. Han blev utmobbad av sina egna för att han inte var "hanterbar". För rak. För mänsklig. För obekväm.

Och vad gör han nu? Jo, han representerar Sverige med värdighet utomlands, långt från de politiska hyenorna här hemma. Han är som en gubbe som blev för mycket för sin samtid, men precis rätt för ett land som gått vilse i sin egen självbild.

Juholt som statsminister? Det kommer aldrig att hända. Vi är för rädda för riktiga människor. Men i en lite bättre värld, en lite ärligare tid – där hade han redan suttit i Rosenbad och läst högt ur sin senaste kulturessä för hela landet.

Och vet ni vad? Jag hade lyssnat. Hela jävla vägen.

[elitist]

Ja man ser ju hur det blev på Island. Juholt dyker upp och fotbollsundret var ett faktum.

[AbsolutInteHåkan]